Tag Archives: Marèograma

DON’T IN-HALE

20 Nov

Cineorama

Vi kan tacka televisionen för mycket. Kampen mot det nya mediet på 1950-talet ledde till mer eller mindre varaktiga genombrott för många innovationer inom filmen och andra områden: färg, 3-D, vidfilm, stereoljud och simuleringsattraktioner. Inget var egentligen nytt, allt hade förekommit under filmens första år, men behoven att exploatera uppfinningarna förelåg inte förrän hotet från konkurerande aktiviteter blev tillräckligt stort.

En populär företeelse innan filmen lärde sig att berätta mer komplexa historier var de ultrarealistiska åkturerna. Under t ex en tågresa filmades det undanglidande landskapet och visades sedan för en publik under så illusionsskapande former som möjligt.
Författaren H G Wells och den engelske filmpionjären Robert Paul ansökte redan 1895, samma år som filmen föddes, om ett patent för att simulera en resa enligt idéerna i Wells bok Tidsmaskinen. Publiken skulle sitta på en skakande plattform som flyttades fram och tillbaka framför duken. Även projektorerna bakom duken var flyttbara för att få olika stora bilder. Fartkänsla fick man genom att luft blåstes på åskådarna. Planerna genomfördes aldrig. Projektet var för dyrt.

Den första ultrarealistiska filmupplevelsen blev istället Raoul Grimoin-Sansons Cinéorama vid Paris-utställningen 1900. Tio filmkameror hade filmat en ballonguppstigning i ett kontinuerligt panorama på 360 grader. De handmålade 70 mm-filmerna visades inuti en cirkelformad duk som i överkanten hade en påmålad himmel. Hettan från de tio projektorerna blev så stark att maskinisten svimmade och anläggningen stängdes av polisen efter tre dagar på grund av brandfaran.

Vid samma utställning presenterade bröderna Lumière sin version, Marèorama, som simulerade en båtresa, inklusive rullande däck. Publiken befann sig i en uppbyggd båtmiljö och kunde på duken framför uppleva allt som förknippades med en sjöresa: storm och blixt, soluppgång och stjärnhimmel, svallande vågor.

En mindre spektakulär variant var Fantomritterna, som ingick som ett populärt regelbundet inslag vid engelska filmvisningar 1898. Det var filmsnuttar som filmats från kofångaren på framrusande tåg.

Brandmannen George C Hale startade en livlig, men kortvarig, simuleringsfluga vid utställningen i St Louis 1904. (Andra företeelser som introducerades på utställningen blev mer långlivade: t ex glasstrut, isté, varm korv, trådlös radio och Oskar Messters ljudfilmsexperiment.)

Hales train

Hale’s Tours (även kallad “Pleasure Railway”) utvecklades och förbättrades efter världsutställningen, men grundprincipen förblev den samma. Publiken satt i en realistisk järnvägsvagn, ofta var entrén byggd som en järnvägsstation, och under den 15-25 minuter långa föreställningen skakade vagnen i takt till bilderna. Illusionen av att verkligen resa var så stark att det vid spårvagnsfärder hände att publiken ropade varningar åt gångtrafikanter som tycktes stå i vägen.

Hales_Tours--800

Exotiska och ovanliga järnvägssträckor genom tunnlar och vackra trädgårdar och längsefter bergssidor avlöste varandra, men till slut blev det svårt att hitta nytt intressant material. Efter att ha förekommit på ett flertal nöjesfält i USA och gjort världsomfattande turnéer dog intresset så småningom ut och omkring 1912 ägde den sista Hale’s Tour rum.

hales

Det var i början av 1910-talet som filmen mer och mer blev förmedlare av spännande, roliga, dramatiska intriger och berättelser. Från att ha väckt uppmärksamhet som en vetenskaplig uppfinning blev nu kameran och projektorn en förmedlare av fantasier och drömmar.

disney submarine

Ubåtstur i Disneyworld

Men då och då dyker tanken på att skapa den totala ultrarealismen upp igen: Disneys “Trip to the Moon” i Disneyland 1955, rymdskeppet som stod på Nordstadstorget i Göteborg, filmattraktionen på Liseberg med de rörliga stolarna. Då är vi tillbaka till filmhistoriens början igen, när “storyn” inte hade någon större betydelse, utan “trippen” var det helt dominerande.

attraktioner-5

 

Advertisements